Tidigare kunde man pendla hela vägen fram till Horndals Bruk. Men så för ca ett år sedan var det något geni som tyckte att tågresor till mindre orter inte ska prioriteras. Samtidigt köpte man in tåg som är för långa för de peronger som finns. Man beslutade att köra ett tåg åt vardera håll på sträckan som passerar och då på helt omöjliga tider. Då just då trodde jag att det var helt slut med tågpendlandet för min del.
Men när Mika inte är ute och reser kan han plocka upp mig i Avesta jag kommer alltså inte helavägen men en OK bit med tåget, så nu är det vardag även om resan MÅSTE avslutas eller startas med bil.
Att pendla med gamla, skraltiga SJ-tåg är på många sätt en övning i tålamod. Det gnisslar i kurvorna, det skakar mer än det borde och förseningarna hänger som ett ständigt hot över middagsbestyren. För det har hänt att jag fått åka nästa dag. Man lär sig snabbt att inte stressa upp sig allt för mycket – tåget kommer när det kommer, och resan tar den tid den tar.
Men så kliver man in i 1 klass, och något händer. Tempot sänks. De bredare sätena, det dämpade ljudet och den där märkliga känslan av att befinna sig i en annan tid gör pendlingen lite mer uthärdlig. Här finns en bekvämlighet som inte handlar om det senaste eller mest högteknologiska, utan om omtanke och rymd.
Det är svårt att inte charmas av den gamla inredningen. Träpaneler som bär spår av decennier av resenärer, mässingsdetaljer som fått en mjuk patina och lampor som sprider ett varmare, nästan hemtrevligt ljus. Allt detta står i tydlig kontrast till utsidan – det slitna tåget som kämpar sig fram längs rälsen. För nej min sträcka har inga moderna tåg.
Visst, Wi‑Fi:t är opålitligt och eluttagen verkar leva sitt eget liv. Men det finns något befriande i det också. Istället för att hetsa mellan mejl och möten kan man luta sig tillbaka, se landskapet passera och låta tankarna vandra. Oftast läser jag en ljudbok och spelar mitt spel på mobilen. I 1a klass gungas man mjukare och tågets rytm känns behagligare. Jag saknar dok det rymiska dunkandet jag upplevde som barn troligen från skarvarana i rälsen eller var det hur tåget drevs fram? Jag vet inte men jag brukade älska att åka tåg.
Så även om de gamla SJ-tågen långt ifrån är perfekta, finns det en särskild kvalitet i dem. I 1 klass, omgiven av trä, mässing och en känsla av svunnen tid, blir pendlingen inte bara en transportsträcka – utan ett litet andrum i vardagen.